..hoppsan kerstin..

I morgon är det fredag och då står följande på agendan

Kliva upp i ottan, äta fredagsfrulle

Äta fredagslunch på Murklan

Äta fredagsfika

Äta fredagsmiddag

Somna med uppsvälld buk

Ni måste ju undra vad jag gör mellan mina uppdateringar.
Jag menar, ibland tar det ju flera dagar, ja till och med veckor mellan dem.



För att stilla er nyfikenhet kommer här en lista på några av de saker jag pysslat/pysslar med. 

1. Lyssnat på alla P3 Dokumentärprogram. Alla.
Det här rekommenderar jag er också att göra. Inte just alla, men Tjörnbrokatastrofen, Svensken i Bolivia, Mordet på Fadime, Gottröra kraschen tycker jag gott att ni kan ta er tid att lyssna på.


2. ”Lattjing med Talking Tom”.
Min nya favvo App. Han är en katt som håller med mig om allt jag säger. Helt toppen med andra ord.  


3. Smygkollat Facebook uppdateringar.
Så fort jag fått chansen har jag loggat och in och pejlat läget. Vem/vilka som har uppdaterat. Kollat in bilder och kommentarer. Undvikit att lajka något, även om jag faktiskt lajkat det. Det är en princip jag har.

Men för några dagar sedan upptäckte jag något läskigt. Det finns tydligen en funktion som visar vem som spanat in ens profil. Det fick mig att freeka ut. Jag vill inte att någon ska kunna se att jag varit in på deras sida, gluttat på bilderna och snokat i konversationerna.  Satte stopp för min nyfikenhet där och då.


4. Se alla Sex and the city avsnitt.
Här är jag alltså nu. I går kväll/natt plöjde jag sex avsnitt. Ska strax påbörja ett nytt nattmaraton.




So long..

Ikväll lyxar jag till det med middag i sängen.
Datorn värmer gött på magen och medans ena handens fingrar knappar på tangenterna håller jag min orostade rostmacka i den andra och nafsar belåtet. Ett tjockt lager med smör. Fina fan.

Det är en rätt komplicerad position jag intagit. Nästan som akrobatik. Men jag är alldeles för trött för att sätta mig upp. Jag blir troligtvis liggande så här hela kvällen. Eller tills mackan är uppäten och jag måste hämta en ny.




Hörni! Förra veckan berättade jag ju om trollsången. Visst minns ni? Om inte scrolla ner litt.

Nu ikväll när jag kom hem från jobbet, tog jag min vanliga lov runt lägenheten. Kanske kan måla något.. Plötsligt så hör jag ett doft gnolande. Sorgset gnolande.

Ljudet var som sagt doft, men kändes ändå så nära. Som i en film där nutid och dåtid krockar med varandra, parallellt universum, typ Agnes Cecilia. Vet ni vad jag menar? Sak samma. Jag blev naturligtvis skitskraj och förberedde mig på det värsta. Snart skulle hon i Grudge visa sig.

Flydde så snabbt jag bara kunde in till mitt Panic Room, toan, och låste dörren. Satte mig på tronen och skulle precis pusta ut när jag hör gnolandet igen fast ännu högre!
Innan min hjärna hann koppla allt sammans trodde jag på fullaste allvar att min tid var kommen.

Sekunden efter förstod jag att det var grannarna som sjöng. (Det är tunna väggar där inne). Samma visa som jag gastade högt och lågt i förra veckan. Under hela förra veckan. Första känslan som kom var lättnad. Jag blev så jävla glad att det bara var vanliga människor som lät, och inte alls någon gast som skulle ta med mig till andra sidan.


Sen slog det mig. Vad av detta?
hämnd? hån? 

Jag hörde nog att de skrattades mellan verserna.

Och om jag inte minns helt fel tyckte jag mig höra en röst säga, nu tar vi i ännu meer!

Vänta ni bara…

I've got my eye on you!

Ni kanske undrar vad jag gör så här på kvällskvisten?

Jo jag ligger i sängen och gastar den här gamla visan.



Ett gammalt, fult och elakt troll det var en gång,
som kom till detta landet i en luftballong.
Han lade sig i Småland med huvudet på Åland,
och fötterna de var i samma stund i Lund.

Och hos det gamla trollet var en trollmadam.
En näsa hade hon som hela Amsterdam.
Hon lagade till maten och lade upp på faten
en kaka utav sand så stor som Svealand.

Och hos det gamla trollet var en gammal katt,
som var så stor, så stor som hela Kattegatt.
Långt bort i Yokohama man hörde hur han jama
och svansen var så rund som hela Öresund.

Så är den korta sagan slut för denna gång,
ty trollen redan gett sig av i sin ballong,
nu är de nog vid polen, ja kanske mitt i solen
och kära vän, de kommer aldrig mer igen.

Inser att jag ibland kan överdriva min självömkan. Att jag ibland kan tycka lite väl synd om mig.

Det finns ju faktiskt de som har det värre. Mycket värre.


Det kan kännas jävligt omoget och trångsynt att klaga över en icke befintlig utlandsresa eller något annat fjuttigt. Tex. en garderob är fylld till bredden med bara rat.


Men ibland är det också riktigt gött att tycka synd om sig själv. Som om man vore hela världens lilla ovän. En sån dag har jag idag.


Jag liksom gottar mig åt mitt taskiga humör, åt mina krämpor, åt saker och ting jag gör som ändå barkar åt ett ända håll. Käpp rätt åt helvete.

Som ikväll när jag stod och hackade lök, och helt plötsligt hackar av fingertoppen.  
Lika snabbt som jag skrek av rädsla för att jag strax skulle dö av förblödning, sköljdes en segerkänsla över mig. Lite som HA, nu har jag fler orsaker att tycka synd om mig själv. Känn på den.


När jag tillslut samlat på mig tillräckligt med jämmer och elände är det dags för hela världen att få höra om det. Det är nu det bästa börjar. Se till att alla andra att tycker synd om mig.

Hej. Här är ni mig. Bellan med brö’na.
Den enda tjejen som inte är utomland. Den enda tjejen som är likblek, saknar snygga kläder i garderoben och har en decimeterlång utväxt. På huvudet. 

Gissa om jag blev glad när jag för några veckor sedan fick höra att Alex Schulman bloggar igen. Han är nog den enda blogg jag verkligen läser. Där, där har ni det.


Hans finurliga texter får mig att häpna. Vad får ha allt ifrån? Jag vill ba va i hans huvud och lika snabbt som han tänkt taken har jag redan skrivit det, fast på min blogg.


Det är med en gnutta avundsjuka som jag läser hans texter. Jag vill också kunna uttrycka mig så exakt. Inte som nu, där hälften av det jag velat skriva fortfarande far runt i huvudet.  Jag gillar inte att jag har svårt att sätta ord på känslor. Alex verkar inte ha det problemet.


Han skriver på ett sett som gör det lika inlevelsefull som om han satt mitt framför mig och uttalade orden själv. Inlevelsefullt. Heter det så?


Jag märker att jag ler och nickar instämmande när han höjer sin Skavlan-kopp. Precis som om det var live. Jag är ruskigt nära att uttala orden högt. Skål påre.

Sen skäms jag lite och scrollar snabbar ner så att han inte kan se hur fånig jag måste se ut.




Igår var jag trött, men tog mig ändå tid att ögna igenom hans blogg.

Jag fastnade lite extra vid ett inlägg där texten från början kändes otippat luddigt. Fick läsa om raderna både en och två gånger innan jag fattade sammanhanget. Det hela handlade om ett utropstecken han skrivit ut, och som han våndades över. Inte så sensationellt till en början. Men sen kom tvisten.  


Jag börjar syna texten. Letar febrilt men hittar inget utropstecken. Konstaterar alldeles förhastat att han har ”glömt” att skriva dit något tecken. Fnissar lite åt hans misstag och läser vidare.


”Gud, vilken förvirrande text för er att läsa nu när utropstecknet är borta. Nu sitter ni kanske och fnular på var det var någonstans. Eller det kanske ni inte alls gör. Varför skulle ni göra det?”


Och när kom knäppen. Kanske mer som en käftsmäll.


Det kändes precis som om han såg vad jag hade gjort. Att jag noga granskat texten med pekfingret mot skärmen och gottat mig i hans miss. Right back at you, Isabelle Marlene Olbrant.



Fler käftsmällar och finurliga inlägg finns här:
http://blogg.aftonbladet.se/schulman?page=1&pageSize=10#share1682175_1

Det här med målning har verkligen triggat igång mig. Allt ska målas. Allt ska bli vitt.


Trodde till en början att det var känslan av tillfredsställning att få skapa något, som eggade.
Nu börjar jag undra om det är lackfärgens arom som driver mig.


Så fort jag kliver in genom dörren synar jag lägenheten och försöker hitta nya föremål att kleta in i en tjock, vit
och blank kulör. Hittar jag inget direkt känner jag att irritationen kryper närmare.
Men när objektet är funnet och penselns första drag sveper över känner jag ett totalt lugn.




Idag sprang jag hem från busshållplatsen. Kastade jackan på hallbänken och två sekunder senare stod jag med penseln i handen och bet mig i tungan. Skulle jag verkligen ge mig på handtagen på köksluckorna?


Min medvetenhet om den kontrast de nymålade hantagen skulle ge de gulnade luckorna fick mig att tveka.  Men den medvetenheten slog jag snart bort med; det kan ju inte bli sämre.


Sagt och gjort.  Jag slog slag i saken och började måla.


Nu är jag klar. Det gick bra. Fint resultat.



Något som inte är bra är att jag under målningen inte känt av min hunger.
Varken luckor eller lådor kan jag öppna. Inte ens en liten skorpa går att lirka fram. Så nu sitter jag här, magen skriker och knorrar efter föda.


Fördömt!

Jag förstår ingenting.
Östersundspostens horoskop utlovar idag en pengasumma som jag helst ska lägga på en kommande resa. Aftonbladet påstår att det ska bli en typisk kärleksfredag, som i princip bara ska innehålla romantik.


Har inte sett röken av varken pengar eller romantik.
Jag väntar. Än är inte fredagen över.



Här är i alla fall dagens iakttagelser!

Finväder

Recept. Banankaka. Testa. Gört.





Trött.




Stökigt.






Städat.





Vackert.

Gott.

Snart tomt.
 

 Underbar.