Tja ba
Ikväll lyxar jag till det med middag i sängen.
Datorn värmer gött på magen och medans ena handens fingrar knappar på tangenterna håller jag min orostade rostmacka i den andra och nafsar belåtet. Ett tjockt lager med smör. Fina fan.
Det är en rätt komplicerad position jag intagit. Nästan som akrobatik. Men jag är alldeles för trött för att sätta mig upp. Jag blir troligtvis liggande så här hela kvällen. Eller tills mackan är uppäten och jag måste hämta en ny.
Hörni! Förra veckan berättade jag ju om trollsången. Visst minns ni? Om inte scrolla ner litt.
Nu ikväll när jag kom hem från jobbet, tog jag min vanliga lov runt lägenheten. Kanske kan måla något.. Plötsligt så hör jag ett doft gnolande. Sorgset gnolande.
Ljudet var som sagt doft, men kändes ändå så nära. Som i en film där nutid och dåtid krockar med varandra, parallellt universum, typ Agnes Cecilia. Vet ni vad jag menar? Sak samma. Jag blev naturligtvis skitskraj och förberedde mig på det värsta. Snart skulle hon i Grudge visa sig.
Flydde så snabbt jag bara kunde in till mitt Panic Room, toan, och låste dörren. Satte mig på tronen och skulle precis pusta ut när jag hör gnolandet igen fast ännu högre!
Innan min hjärna hann koppla allt sammans trodde jag på fullaste allvar att min tid var kommen.
Sekunden efter förstod jag att det var grannarna som sjöng. (Det är tunna väggar där inne). Samma visa som jag gastade högt och lågt i förra veckan. Under hela förra veckan. Första känslan som kom var lättnad. Jag blev så jävla glad att det bara var vanliga människor som lät, och inte alls någon gast som skulle ta med mig till andra sidan.
Sen slog det mig. Vad av detta?
hämnd? hån?
Jag hörde nog att de skrattades mellan verserna.
Och om jag inte minns helt fel tyckte jag mig höra en röst säga, nu tar vi i ännu meer!
Vänta ni bara…
I've got my eye on you!
