..hoppsan kerstin..

Här blottar jag mig om mina skador och krämpor och inte en enda krya-på-dig-kommentar.
Inga blombud och inga hoppas-du-blir-återställd-kort. Inte ens chokladogram!


Nå, hur ska ni gottgöra mig nu då?

Jag är en ganska ängslig person när det kommer till skador och sjukdomar. Framför allt skador och sjukdomar som leder till döden. Jag är livrädd för döden.


Dagligen föreställer jag mig hur mina handlingar kan leda till en brutal död om jag inte är uppmärksam. Mentalt förbereder jag mig på de skador och sjukdomar som kan komma/kommer att drabba mig om jag inte är försiktig.


Det finns dem som tycker att jag överdriver och inbillar mig skador?!

Löjligt!

Jag varken inbillar mig eller överdriver.
Jag ser det snarare som en medvetenhet. Är jag medveten om vad som kan hända kan jag också inta handlingsberedskap. Taktik är vad det är!


Men ibland händer det att verklighetsmänniskan i mig ligger på latsidan, och då är olyckan framme som ett brev på posten. Detta får jag bevisat gång på gång.


Som tillexempel för några år sedan då jag bröt armen hemma i min hall. Inte tänkte jag på att hallen skulle bli platsen där jag råkade ut för mitt första benbrott.  Tankar om faror var som bortblåsta och just då var olyckan ett faktum.


Ungefär samma sak hände idag när jag glad i hågen spatserade genom kulverten på väg upp till kontoret. Plötsligt viker sig benen för mig och jag störtar ner med knäskålarna mot betonggolvet. Inte fan trodde jag att vinterns första vurpa skulle bli inomhus! Inte fan trodde jag att jag skulle trilla och slå upp knäna just där och då.


Så där har NI också beviset, ni som TROR att jag inbillar mig! Olyckan skövlar sina offer när man minst anar det. Tänk på det.


Och tänk på mig när jag ligger här med blåslagna knän som dunkar av smärta!

Känner att jag kan ha varit en gnutta otydlig gällande loppisen.


DEN ÄR INTE HEMMA HOS MIG!

Så ska ni ha nå prylar måste ni ta er till folketshus, ni vet stället borta vid badet.


Kan även tillägga att systeryster också ska kränga iväg en del saker. Även hon, fina saker.
Och föresten, kom till 11:00 det är då man har chansen på de allra finaste grejorna.

Se så, komsi komsi o köööööp!

På söndag är det loppis. Mitt gamla skräp kan bli ditt för billig peng.

Annans skräp är en annans guld, eller hur är det man säger?



Kommer även signa några autografer, med betoning på några.

Så kom i tid! Typ 11:30

Välkomna!

 

Nu börjar det dra ihop sig. Våren är snart här och då ska vårskorna fram!

God kväll lovers!


Här sitter jag och lyssnar på, och håll i er nu, FRONDA!
Hehe, känns riktig läskigt att jag en gång i tiden tyckte att Fronda var så pass grym att jag stod och hängde på dåtidens cool-ställe och gungade loss till deras låtar. Tror bestämt att jag och Fia var och såg dem live. Nikita tröjor, NY keps, och vita reebokskor med vita kardborrband. Vassa.

Shottade JD som att det vore hallonsoda. Inte allt för sällan slog man en volt i den ökända ”dödstrappan” och studsade ner på rumpan mot alla trappsteg. Fullkomligt livsfarligt men det som hade betydelse var om det fanns öl kvar i glaset när man väl landat. Om så var fallet, reste man på sig, bugade och tog emot applåderna.

Om inte, spelade man död tills någon vänlig själ kom fram och återupplivade en med ett nytt glas.



Konstigt hur det hela har förändrats. Nu förtiden känns inte Fronda lika rätt. Inte kepan heller. Skulle jag svepa en sexa JD nu skulle kvällen sluta i en skrikspya och ett fall på mer än en tröskels höjd är det tveksamt om jag klarar.



Skönt att man har en webbkamera och en syster att roa sig med.

Lång och intensiv dag. Men en mycket bra sådan.




Det finns mycket som är bra här i livet, men något jag njuter extra mycket av är att få avsluta en arbetsdag med känslan av att ha gjort mitt allra yttersta, och lite till. Att jag fått mer kunskap och erfarenhet över bara några timmar, men också använt tidigare kunskap och erfarenhet.


Efter en sån dag är det helt ok att stupa i sängen direkt när man kommit innanför dörren.



Och se ut så här

 
Märkligt. Har jag sett ut så här hela dagen?
Trodde jag var hyfsad kammad när jag lämnade hemmet imorse.










Hör ni föresten. Ni har väl inte missat The Big C som går på SVT?
Om ni inte har sett serien kan jag bara säga; synd! Den är riktigt bra, men också borttagen från SVTplay. Som sagt, synd.

Kolla här då. Värsta Montazami smilet.

I lördags gick jag med på att åka längdskidor. Det var rätt kul till en början. Kände mig hälsosam och stark som en Nortugg vid de första staktagen. Men det hela förändrades snabbt till en helvetesresa.


Bakhalt, dåliga spår, obefintlig balans och armar som visade sig vara helt utan muskler.
Man kan säga att jag fick smaka på längdskidåkningens baksida. Ordentligt.

Men det var inte förrän igår jag upptäckte den verkliga BAKSIDAN. Bokstavligen.
Jag har en röv. Jag har muskler jag aldrig vetat om.



Trotts träningsvärkens plågande, plågas jag av en fråga jag fick för några dagar sedan.
Det som plågar är det faktum att jag inte kan svara på frågan.



Så här löd den: Vad väljer du, antingen äta en lunch bestående av sårskorpor eller snorkusar? Det kan vara ens egna eller någon annans, vilket som, men man måste välja något av alternativen. Så är reglerna.




Här är det inte frågan om att görat, utan bara välja ett av alternativen.

Men jag kan inte. Det går inte. Det tar emot nå så fruktansvärt.










Föresten. Det blev fisksoppa. Till middag alltså.

Sängläge med macka i handen.


Hur blev det så här? Jag skulle ju träna ikväll.


Nå väl..




Det här kanske kan får er att bli glada. Alltså, om man tycker om att vara glad för andra..



ETT. Att nu (förut) när snön äntligen börjat tina och när man som bäst inbillar sig att våren är på G, plötsligt möts av en ny vintervärld, så är det inte bara jämmer och elände.

Nej serni, den här nya snön är som skänkt från ovan. För lodjursjägarna.

Ni förstår, hade den nya snön inte kommit hade det varit stört omöjligt att lokalisera djuret. Eftersom man jagar rätt på det med hjälp av spåren den lämnar efter sig, hade jägarna inte haft en susning ifall det varit färska eller gamla spår. Troligtvis inte kunna avgöra om det varit något Lodjur där överhuvudtaget.  Och då förstår man hur knivigt det hade varit för jägarna.


TVÅ. Man tjänar multum som tunnelbanechaufför! Och då menar jag massvis med stålars.
Det bästa av allt är att det inte är mer än ca 1,5 månaders utbildning, och att man i Stockholm söker massvis med blivande chaufförer.


Nej vänta, det var inte det bästa. Det bästa är att man kräma ut hur mycket dolare som helst på att tuffa runt i ett tåg, som man inte behöver styra.  Det är bara att trycka på lite knappar, stanna till då och då, ropa ut ”sista anhalt”. Sen lutar man sig bara tillbaka och inväntar cashflödet.



De har det bra, lodjursjägarna och tunnelbanechaufförerna.

Kul. Grattis.

Det ska firas!

Kanske med en fredagsdrink. Det var ett tag sedan.

Vad säger ni? Vill ni ha tillbaka fredagsdrinken?

Nostalgi tripp i datorn

Snart så