..hoppsan kerstin..

Är det här ljusaste dagen på året? Eller var det i går?

Hur som haver, det är i alla fall midsommarafton. Det vet jag.
Och det ska firas så det står härliga till.

Snart bär det av till tjuvön, och en sak ska ni ha klart för er.
Den ön kommer att gunga ikväll!

Det var ingen kallbrand. Ingen blodpropp för den delen heller.

Men man ska inte kasta sten i glashus, för just som jag tänkte pusta ut får jag syn på detta


Du rakar ditt kön i veckan. Men du skär dig illa.

Det kommer blod.Det slutar inte. Det rinner ner längs byssorna. Dina vänner misstänker plötsligt att du har "evig mens". Du blir lite retad för det, men det är allt. Trist vecka ändå.

Det var väl själva fan, vilket oflyt!

Skön som en ny mockasin.
Ja precis, så skulle man kunna beskriva den här dagen. Om man kände så. Min dag har varit allt annat än så.

Jag har nämligen blivit sjuk, i hälarna. Helt blå är dem, ser inte klokt ut.
Under större delen av dagen har jag sett mitt liv passera, om och om igen. Svisch bara!

Jag var nämligen ute och flög igår. När jag kommit hem och petat av mig skorna upptänkte jag stora svarta fläckar på fötterna. Så jag hoppade in i duschen och skrubbade för glatta livet. När fläckarna inte vill ge sig tog jag en närmare titt och upptäckte att det inte alls var smuts. . Jahapp nu är det över, tänkte jag. Det är så här det slutar. Blodpropp!

När jag vaknade i morse slängde jag mig på luren för att få min dödsbom bekräftad. Enligt doktorn blir man inte blå om hälarna om man får en blodpropp. Kanske lite röd, men absolut inte blå. Och tydligen ska det göra fördjävla ont och så är det heller inte så vanligt att man får det i hälen, och ännu mindre vanligt att man får det i båda hälarna samtidigt.

Jag kände mig något lugnare och var precis på väg att lägga på när jag hör doktorn säga; Nä, ingen blodpropp det där inte, det låter lite mer som kallbrand. Då slängde jag på luren och rullade in under skrivbordet.

Jojominsann, Chefen är tillbaka. Hurrej!

Efter en lång tids turnerande är jag tillbaka i blåshålet Östersund igen. Tillfullo välbehållen. Fast en sak ska ni ha klart för er. En turné med Lundell är ingen dans på rosor. Det har varit en sju-jävlar-esa, där det mesta som kunnat gå snett också gjort det. Många gånger har jag ifrågasatt mitt beslut, är den här tunern verkligen värt allt slit?!

Nu med facit i lill'handen vet jag svaret. Det har varit värt allt! Jag skulle inte göra något annorlunda om jag fick möjligheten.

Och här har min frånvaro lyst.

Jag vet att ni har saknat mig. Inget har varit sig likt utan mig. Precis som alla andra gånger jag varit i väg på turnéer och jippon märker jag att jag lämnar ett stort tomrum efter mig.

Så är det ibland. Livet är inte rättvist, det är bara att tugga i sig det.

Men nu har jag loggat in för att stanna. Ett tag i alla fall. Man vet aldrig när Uffe kallar på nytt.