..hoppsan kerstin..

Här har ni mig, storskrivarn.

I vanlig ordning befinner jag mig i sängläge.
Täcket har jag dragit upp till ögonen och den enda ljuskällan är det ljus som kommer datorskärmen. Känner mig som en hacker. Fingrarna knattrar i högt tempo. Ögongen kisar och jag fäster blicken från ena sidan till den andra. Mystisk och väldigt ball. Lite som Lisbeth Salander. Ser ni synen framför er?



Alltså jag har funderat på en sak. Flera dagar faktiskt. Säkert längre än så också..

Det här med Facebook, vad är det med människor och Facebook egentligen?
Eller är det mig det är fel på? Är jag den enda som inte tycks fatta det hela?

Jag misstänker att jag tagit upp det här förut, men jag gör det igen, eftersom jag kan!
Det här är ju trotts allt min blogg.


Fram tills några dagar sedan har jag mer eller mindre haft ett förakt mot hela fenomenet ”fejan”. Framförallt mot de de där meningslösa notiserna som ”äter mat, mumms!” ”har vaknat nu” ”är sjuk, idag igen.”
Jag fattar inte, varför skriver man så? Och får man något svar på det?
”Jaha, vad bra att det var gott” ”kul, jag är också vaken” ”jag är mest sjuk”

Något som jag ännu mindre kan förstå är det är jätte-jätte personliga notiserna somliga publicerar. Tex. Om någon går bort. Att man faktiskt beklagar sorgen för någon via Facebook. FACEBOOK!!
Ofattbart.


Jag ska säga er att, om (när) jag går bort; ber jag är vänligt men riktigt bestämt att eran eventuella delaktighet i sorgen inte sker via fejan.



Men! Här ska inte jag ligga och bara vara bitter. Nej, jag har faktiskt ett litet avslöjande!
Jag har nämligen upptäckt en sak som jag tycker är helt fenomenalt med saiten.

Efterlysningar! En genial ide!


För några dagar sedan efterlyste jag en pryl från Ikea, dagen efter levererades den hem till mig. Bara så där! Testa själva vettja, skriv vad ni vill ha, sen är det bara att luta sig tillbaka och låta folket arbeta för dig.


Jag är ett geni!







Oh. Nu fick jag nästan lite ont i magen.
Nu när jag tänker efter känns det som att jag gått på lite hårt mot di där som skriver så fruktansvärt tråkiga notiser.


Hallå, vem är jag att döma när jag i princip aldrig skriver några själv? Nej, det ska bli bot och bättring på det. I alla fall med min inställning på andras insatser att uppdatera deras status.

Från och med nu lovar jag, Isabelle Marlene Olbrant att ha lite mer open mind till Facebook.

Förlåt!






P.s Fast det där med att beklaga sorgen, det tänker jag inte rucka på!