Tillbaaaka och halare än någonsin!
Idag har jag fått uppleva den långsammaste rask-promenaden som någonsin.
Det kan vara så att vägen hem från jobbet var en av de tuffaste strapatserna i mitt liv.
Nu på vintern finns det två vägar att välja. Över sjön, ja eller över isen rättare sagt, eller den runt hela sjön.
Det där med isvägar har aldrig varit min grej. Jag är ganska skraj för isen, tycker att de är opålitliga och lömska. Men ibland kan det vara bra frestande att ta en genare, om ni förstår vad jag menar.
Idag var jag sugen på en genare.
Ville hem fort.
Men efter lite tvekande och överläggande beslutade jag att ändå att skippa isvägen, den över sjön, och tog istället ISVÄGEN ruuuunt sjön.
Fy i helvete! Vilken pärs. Glasis hela vägen.
Två små myrsteg i taget, frust, svordomar, tappade balansen, knyckte till, has, has, könsord och så två myrsteg till.
På så vis tog jag mig fram, sakta sakta.
När jag äntligen tagit mig fram till bron kom blåsten. Den fångade tag i mig och det var inte långt ifrån att jag gled tillbaka hela vägen till jobbet.
Vid det här laget gav jag upp allt som har med myrsteg att göra.
Jag knep ihop händerna och försökte med all min tankekraft att forma fötterna till gethovar. Tänkte på dom där bergetterna, som trippar runt på sylvassa och isiga klippblock, och helt plötsligt kände jag geten inom mig. Liten men envis och målmedveten - jag skulle hem!
Och hem kom jag.
Nu ligger jag här i sängen, tänker på strapatsen jag varit med om. Tacksam för att jag trots allt har en get i mig och hoppas att även ni har en sådan i er. Med dessa ord säger jag godnatt och slår igen ögat. Geeeetögat.
I'm back.
Yeeees!!!
Men grattis!!! ;)
