..hoppsan kerstin..

Undrar ni vart jag håller hus? Om min frånvaro kanske är en markering för att fler av er ska vara med i Cancerkampen?



Ja, jo det stämmer delvis. Fler av er borde faktiskt engagera er mer, för vem vet, kanske är det jag som drabbas nästa gång. Och då lär det definitivt bli färre inlägg. Har ni tänkt på det kanske?!!





Men största orsaken till frånvaron beror på min hyresvärd.
För ni vet, där jag bor, där har man beslutat att avbryta avtalet med den leverantör som tidigare har varit min förbindelse med världen; internet, television och bloggen.

Istället har man själv fått välja en ny leverantör, ur ett ytterst minimalt urval. Och bland ytterst okända leverantörer. Jag drog nitlotten. Jag har valt den allra sämsta leverantören. Det har min kollega Bengtsson försäkrat.  Fast det har jag nu med egen hjärnkapacitet räknat ut. Så nu är jag utan INtEEErrrrnEET!


Men det är inte det enda hyresvärden har hittat på. Långt ifrån. Dom sysslar med en massa tokeri.Tillexempel bytet av ytterdörr. Ny ytterdörr med ny kod har installerats. Den lilla detaljen att kommunicera ut den nya koden tycks inte vara så viktig.


Som grädden på moset är den nya dörrens tröskel lika hög som halva mig.
Den nya koden och tröskeln medför att både jag och mina rullatorsbundna(?) grannar har en del svårigheter att ta oss in/ut i våra hem. Det känns lite som gladiatorerna när jag tar satts, och med händerna på tröskelkanten häver upp kroppen.



Här om dagen när jag var på väg hem efter morgonpromenaden, möttes jag av ytterdörren stod på vid gavel.

I dörröppningen hade en rullator tagit spjärn. Framhjulen på utsidan av tröskeln och bakhjulen innanför. Bakom rullatorn kunde jag skymta en liten person. Mindre än mig.


På närmare avstånd såg jag att hon även var betydligt äldre. Där av rullatorn kanske?


Hur som haver. Eftersom hennes vrålåk blockerade min väg frågade jag damen lite lätt, får man komma in här kanske? He he heeee?

Ja du kan ju försöka, får jag som svar. Sur som en citron.


Sagt och gjort. Med kassar, väskor tränger jag mig in genom den lilla glipan och försöker mig på ännu en check kommentar; Se, det gick ju bra det där!


PYTT! Väser damen tillbaka.


Pytt? Allvarligt, säger man så fortfarande?



Nå ja. Jag granskade damen som stod där, med korsade armar över bröstet och med plutande läppar.


Hon såg inte så glad ut. Nästan lite ledsen. Det värkte till i hjärtat mitt. Det var ju synd om na’. Hon var som en liten räv som fastnat i rävsaxen.  

Så frågade jag:

-Går det inge bra?

-Nee. Det ser du väl!

-Vill du ha hjälp?

- mmmm



Jag lyfte upp och ställde rulltorn inne i trappen igen. Lätt som en plätt. Och så skyndade jag mig upp och in i lägenheten.




Det var inte fören flera minuter senare, när jag stod i duschen, som tanken slog mig.
Tanten skulle ju ut. Inte in..