Här har ni det.
Livets guld. Ranskalainen. Det här är salladsdressingen som får min jord att snurra, mitt hjärta att slå, min mun att le och mina smaklökar att göra en trippel backflip, och sen en kullerbytta. Den här flaskan har skeppats lång väg för att komma till mig. Över Östersjön och igenom hela Roslagen, sen vidare ut till Nynäshamn och nu är den äntligen här på Gotland, Villa Skogshem tillsammans med mig. Ett helt år har gått sedan vi senast sågs. En alldeles för lång tid. Men precis som alla andra möten är detta en stor höjdpunkt. Jag njuter av varenda droppe och lämnar inte kvar en endaste på fatet. Efter en stund fyller jag på en liten skvätt till. Smuttar i mig den med hjälp av gaffeln. Trotts att alla gått in i stugan för kvällen sitter jag kvar här ute och njuter. Och sörplar Ranskalainen.
