..hoppsan kerstin..

Dag 1.

Klockan är 17:15. Jag har precis blivit upphämtad av det gästvänliga paret. Vi åker i en liten silverfärgad bil. Jag är alldeles pirrig i kroppen och spänd av förväntan. Det luktar gott här inne i bilen, nästan som skurmedel. Jag ser att Saras läppar rör på sig och hon viftar vilt och pekar med hela händerna. Men jag kan inte rå för det, för hur mycket jag än försöker koncentrerar mig kan jag inte höra vad hon säger.  Hennes mun bildar bara en massa konstiga läten, boaw bao baooo bawooow. Slooomotion. Tänk om det är något viktigt hon har att säga? Dom kanske har speciella förhållningsregler hemma på Fritzhemsgatan 61. Det här är kanske något jag verkligen bör lyssna på. Man kanske inte får äta knäckebröd i sängen? Eller så måste man vid varje toalettbesök fylla i ett protokoll på vilken typ av ärende man utträtt där inne. Spännande.

Nu, äntligen hör jag vad hon säger.
Vi är framme, det är dags att kliva av. Hon är hungrig men först måste posten hämtas. Det är en herrans massa post som kommer till det här hushållet. Bland annat ett stort rött kuvert. Jag känner igen det där kuvertet. Sara öppnar det och hummar lite grann. Och rabblar en massa siffror och konstaterar att det var intressant. Nästa gång ett sådant kuvert dyker ner i min brevlåda ska jag också öppna det. Humma lite och tycka att det är intressant. Hon stoppar ner papperna och läger undan det i en låda där det tycks ligga fler intressanta papper. Så ska jag också göra när jag får mitt nästa röda kuvert, inte slänga det som jag gjorde sist. Man vill ju inte missa något.





Jag tar mig en lov om i lägenheten och känner snart att det är något som inte stämmer. Det finns något här inne som inte borde vara här. Som ett sjätte element. Eller ett femtehjul rättare sagt. Jag känner mig iakttagen och börjar ana oråd. Det här kanske inte var en sån bra idé trotts allt.

Närvaron från något eller någon annan blir bara starkare. Och plötsligt, som en svart skugga sveper en skepnad förbi i ögonvrån. Jag blir livrädd och önskar mig tillbaka till Prästgatan. Jag blundar hårt och koncentrerar mig ordentligt.  Oavsett hur hårt jag försöker känner jag att jag fortfarande är kvar hemma hos Sara. Jag kisar lite och till min stora skräck möts jag av mördarkattens Sigge (Sigga, Siggo, eller vad fan hon nu heter) onda blick.




Sara och Willy blir förtjusta och pratar ömt mot djuret. Nee men är det inte lilla Sigge som kommer. Titta Bellan vad söt hon är. Hon verkar gilla dig, vad kul. Komsi, komsi, kiss kiss.

Jag får panik och drar mig bort mot köket. Sara som inte anat något av osämjan mellan mig och Sigga vill berätta om sina köksblommor. Medans hon pratar på om Citronväxter som egentligen inte alls heter Citronväxtet, smider jag ruskiga planer.

Jag frågar Sara om inte jag kan få ta ut det fina lilla djuret på Balkongen. Johoru svarar Sara glatt. Siggo älskar att vara ute på balkongen! Jag kan börja med maten medans ni går ut och lär känna varandra.  

Jag lockar med mig skrället ut på balkongen. Din lättlurade fan tänker jag. Så stänger jag fort dörren och går in igen.  Sara ropar något från köket. Jag går tid och möts av en fantastisk doft. Det blir Ärtsoppa och pannkakor, jaaausa! Det är det bästa jag vet!

Jag hjälper Sara med provsmakning, dukning och visar henne hur man gör fina servettvikningar. Först går det åt helvete men med lite trix och finess får jag till en alldeles förträffligt fin näckros.

  

Och innan jag vet ordet av det har denna underbara kvinna snott ihop en tvårätters på en grisblink. Hon är för härlig den här tjejen alltså. Och laga mat det kan hon, det är ett som är säkert!

Maaaten är klar ropar hon med en ljuv kärleksfull stämma. Willy kommer in i köket och slår armarna runt sin käresta. De ger varandra varma och djupa blickar, så för han henne till bordet och läser en bordsbön som är så vacker att tårarna rullar ner för kinderna mina.

Men precis när jag satt mig ner för att hugga in på den utsökta soppan det jag DET. Sippo har också satt sig vid bordet. Han ser lite kall ut och jag får dåligt samvete. Här Sippo, här ta en pannkaka, försöker jag. Men han vill inte veta ordet av mig. (Fine bye me!)

Efter ett gäng härliga pannkakor är det dags för en ordentlig husesyn. Willy och Sara hjälper varandra med disk och städning och då passar jag på.  Inne i vardagsrummet, i ett skåp råkar jag visst av en slump stöta på ett fotoalbum. Härligt tänker jag och gnussar min händer.

Titta vad söt hon är hörni. En riktig liten sockertopp!

Jag rotar vidare i lådorna. Vid första anblicken verkar inget vara av intresse. Jag rotar lite längre ner och tillslut får jag fram den här trevliga burken. Müsli, gott! Nehej, det var det visst inte, men gott var det i alla fall. Nej, inte det heller föresten.

Efter min upptäcktsfärd i lägenheten är jag redo att go down to business med grevinnan i hushållet. Vi sätter oss ner i soffan och Sara berättar. Hon berättar så mycket och så fort att jag knappt hänger med. Men en sak är säker, den här fina tjejen har ett hjärta av guld. Och precis när jag ska till o utala dessa ord högt, hör jag henne säga Men du Bellan. Brukar inte du får en känsla att du vill putta någon? Ja du vet om du går över frösöbron och någon cyklar förbi, har du inte lust att putta ner den personen i sjön då?! Det skulle ju vara jättkul. Eller att få slå någon i huvudet, det skulle jag vila.

 Ja du Sara, svara jag. Vi är nog inte så olika i alla fall.

Vips så har det blivit kväller. Sara sparkar igång tv-apparaten och äntligen får jag titta på en stor tv. En sån som man ser texten på, ja bilden med för den delen. Vi fixar våra naglar och jag får låna Saras Blås-Apa. Den är söt och fungerar litegrann.

Sen dukar Willy fram kvällsfika och jag känner mig nästan som en prinsessa. Blir servad av en liten apa som blåser daglarna torra och matat med ost och kex av en betjänt. Är det så här Sara lever sitt dagliga liv, ja då tror jag bestämt att jag flyttar in hit på heltid. Lyllos henne liksom!

Precis när vi har som roligast slår Willy näven i bordet. Nej, nu är det bingen som gäller, det är en dag i morg
on med. Han verkar ändå ha bra pli på Damen sin, för hon tar snällt bort sin the kopp och plockar fram tandborsten.  När alla 32 (x3) gaddar är borstade säger vi god natt och somnar tryggt och tätt intill varandra

Dag 2.

Klockan är: Okristligt tidigt.

Jag vill helst av allt ligga kvar i sängen en vecka till. Jag sparkar runt lite i sängen och plötslig hör jag två tisslande röster. Skräckslagen hoppar jag upp ur sängen och i samma sekund som tårna nuddar det kalla golvet väser Sara, Beeellann, vad gör duuu?!

Neä, jag gör alltid så här när jag vaknar. Måste upp fort vettu, annars blir jag kvar i sängen hela dagen. Hon köper det och masar sig upp ur sängen. Nu blir det frulle på fin asjetterna gapar hon och far fortaren än en vessla in i köket. Två sekunder senare och efter lite klirr i porslinet står en frukostbuffé framdukad. En underbar frukost  med massor av bra saker att starta dagen med. Sen är det dags att styla barret.

och när jag ca 5 min senare sätter mig i bilen konstaterar jag, att det här var nog en av de bästa övernattningarna jag varit med om.

Den får 5 av 5!








Ett stort tack till Sara och Willy som välkomnade mig in i deras hem med en varm och stor öppen famn. Jag hade det så himla bra hos er. Hade det inte varit så att jag hade ett eget hem, hade jag nog stannat hos er för gott. Och en sak kan jag lova er andra, ska man någon gång vara gäst hos någon så ska man vara det på Fritzhemsgatan 61. Här ges kärlek till allt och alla, även till Katter som Seppo!

Och som pricken över i:et