Bakis på kärlek?
Godmorgon mina älsklingsfans!
Oooo vad jag har det nice just nu. Vaknade för en stund sedan men vill inte, för något i världen, lämna min varma sköna säng. Så jag ligger här och sträcker ut armar och ben, gnuggar mina ögon och borrar in huvudet bland alla kuddar. Så skönt. Funderar på om jag ska orka kravla mig ur sängen för att göra en smarrig frukost. Fil, ägg, juice… Men nej, jag ligger nog här en stund till. Umm..
Men hörni. Lördagen, bröllopet! Vart ska jag börja?
Jag har liksom befunnit mig i någon form av chock sedan lördagen. Äntligen börjar jag sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten. Det blev nog lite omtöcknat för mig efter vigseln och alla festligheter.
Jag hade ju väntat på den stora dagen sedan förlovningens tillkännagivande. Och under tiden blev mina förväntningar bara större och större. Tillslut var dagen här och jag måste nog erkänna att jag hade svårt att somna kvällen innan. Jag kände mig otålig och lite nervös. Nivet den där känslan man hade dagen innan sin födelsedagen när man var liten. Så, så kändes det (nästan).
Precis som planerat vaknade jag i ottan och bänkade mig tidigt i soffan. Insöp Tv-bolagen med gästers kommentarer. Det var med en pirrande känsla i maggropen som jag iakttog de första sändningstimmarna. Längre fram på dagen började jag faktiskt känna mig nervös på riktigt. Måtte allt gå vägen, tänkte jag.
Jag såg alla gäster komma skridande i sina fina klänningar, hästarna var polerade och hela Stockholm andades av kärlek. Jag minns att jag satt alldeles stilla och njöt. Det bubblade i kroppen och jag var varm av lycka. Jag befann mig i ett eget litet kärleksrus.
Sen kom de. Kronprinsessan Viktoria och Daniel av svenska folket. Känslan var total, de var så otroligt vackra. Deras kärlek till varandra lyste som en smällfet aura runt dem.
Jag följde TV-sändningarna från start till slut och hade hela tiden ett leende på läpparna. Någon gång torkade jag en tår från min kind. Jag var så tagen.
När jag sedan vaknade på söndagen så kändes allt lite vemodigt. Lite som att allt vore passé. Inget mer bröllopsyra, inga mer spekulationer om hur vida Kronprinsessans bröllopsklänningen skulle se ut (bye the way, jag hade rätt! Det blev en kortärmad precis som jag sa. 1-0 till Isabelle!) Ja, på något vis kändes det som att musten gått ur. Lite vemodigt liksom.. Eller bakis på kärlek?
Kan man bli det föresten? Bakis på kärlek?
Nå ja, nu har det gått några dagar sedan bröllopet och jag vågar nog säga att jag är tillbaka till mitt gamla jag idag. Det känns mycket skönt. Och hörni, på fredag är det midsommar, då blir det galej! Därefter går vi mot mörkare tider. Deni!
Tänk om man kunde börja varje morgon på detta vis.
Key West, morgondopp den 31 mars 2009
