..hoppsan kerstin..

Hallå alla frasmusar och skinnpåsar.


I morse (tidigt som fan) packade jag väskan och lämnade storskogen bakom mig.Jag har befunnit mig i ett täckningsfritt område utan vardagliga bekvämligheter och faciliteter.

De senaste dagarna har jag levt mitt liv som en så kallad bush-woman. Jag har stridit och fäktats med hela Roslagens vildaste insekter. Erövrat vikingagravar och haft feber. Fast det har jag nu med. Det känns oerhört viktigt att förmedla det till er. Att jag är sjuk alltså. Så att ni vet..


Som sagt, nu har jag lämnat djungellivet bakom mig och tagit mig till civilisationen, huvudstaden. Fast även här får jag kämpa för mitt liv. Här får man armbåga sig fram, om man vill fram. (Om man inte vill fram utan rent ut sagt bakåt, ja då är det kört. För här är det strömmen som gäller, alla hänger med strömmen, oavsett om man vill eller inte).

Jag som annars brukar vara en rätt trevlig kvinna som tycker att livet ofta blir lättare med ett leende på läpparna, märker att det går så fan mycket bättre att vara arg och aggresiv här. Det är som om folket runt omkring mig tar mer hänsyn och visar mer respekt ju mindre vänlighet, värdighet och respekt jag ger dem. Om jag med ett leende på läpparna frågar; ursäkta skulle du kunna växla en tjuga, så är jag dig evigt tacksam? Ja, vad tror ni jag får för svar? Tror ni att jag får någon växel? Nä!

Men om jag istället tränger mig igenom hela kön, gormar: ur vägen era fetakossor, och sticker in handen innanför kavajen och pekar med pekfingret (nivet som en pistol). Ja se ni då blir det växel vill jag lova.



Jag tycker det är härligt att befinna mig i en stad där jag kan gå lös på vem jag vill och svina runt, utan att någon tycker att jag beter mig som ett svin. Här i Stockholm är det lite som på savannen. Störst är bäst och den som skriker högst blir hörd. Nöden har liksom ingen lag.

Men en annan sak hörni. Just nu sitter jag på mammas jobb. Med samma erövringsmetod som i växel-kön såg jag till att få en dator. Det är den jag sitter framför nu. Då och då tittar jag ut över kontorslandskapet och märker att alla här stirrar på mig. Jag duckar snabbt ner igen och knappar febrilt för att de ska tro att jag arbetar här. Att jag är en väldigt viktig person som företaget har hyrt in för att iakta, bevaka och skriver rapporter om dem.

Då och då tittar jag upp och söker ögonkontakt med någon av dem, först kisar lite med ögonen och sedan spänner jag blicken i dem. Hehehe, det är så kul att de deras skraja fejor. Snabbt som ögat slänger de sig på tangentbordet och börjar jobba igen.

För en stund sedan tog jag mig en lov runt borden här. Alla och jag menar verkligen alla stannade upp i sitt arbete. Det var som om de höll andan. När jag sedan återvänt till platsen hörde jag en gemensam suck av lättnad.

Jag tror inte att någon av er kan förstå min frestelse att när som helst peka ut någon och skrika :DU DÄR, KOM HIT!


Hahaha, det skulle verkligen skrämma skiten ur dem.



Snart ska jag dra mig in mot city och träffa chefen. Vi ska bli försäkringsförsäljare.
Från bush- till business woman. Det gäller att vara mångsidig.