salam aleikum
Så var det söndag. Brukar ni ha söndagsångets?
Ni vet när man tycker att saker och ting känns lite extra jobbigt och tråkigt. Lite vemodigt. Man vet att man borde lägga sig tidigt men kommer liksom inte till ro. Man kanske grämer sig över något man inte hunnit klar under helgen. Eller något man inte hann med överhuvudtaget.
Inte så att man inte ser fram emot veckan med vardag och jobb, tvärt om faktiskt.
Förut när jag ibland fick den känslan var det snarare att jag ville komma igång med veckans bestyr för att kunna slutföra eller hitta på nya projekt. Fast det var då när jag fortfarande var ledig på söndagar.
Nu förtiden är dessa dagar en arbetsdag för mig och söndagsångesten hinner liksom inte slå till. Rätt skönt, för ångest är ju trotts allt ångest. Även ordet i sig är ganska över dramatiserat. För mig. Söööndaagsåångeeesst..
Nu när jag kryper i säng på söndagskvällarna kan jag känna ett bekvämligt lugn. Jag har ju faktiskt slutfört en givande arbetsdag och därmed befinner jag mig en dag närmare helgen igen. Känns fint de!
Nå. Helgen då. I fredags gjorde vi ett besök hos Kristina och grisarna ute i de djupaste skogarna. Helt allvarligt, jag kan inte förstå hur hon törs köra bil på dessa vägar, själv! Om ni tänker er Hackås, det ligger ju rätt långt bort, men så tänker ni en höger sväng, och en till, och säkerligen ytterligare 20st, och flera mil in i ett landskap där varken vägbelysning eller asfalt finns . (Typ Narnia). Så lägger ni på en herransmassa kilometer så hamnar ni med lite tur hos henne. OBS! se till att ha full tank. Vi fick rulla till Statoil på vägen hem. Så långt var det.
Men besöket var värt varenda meter.
Väl framme fick vi det varmaste välkomnandet av dessa tre damer.
Det här är Bella. Hon är en självständig och trygg gris med dubbelknorr där bak.
O sen dom hära små rackarna. Ooo Bellanbullans egna små eelschklingaaaarr. Issa-belle älschkar er. Hon älsccchkar hennes schmåå kissikatteej!
