..hoppsan kerstin..

Någon dääärr?

Ho hooo?



Det kanske är dags att borsta av sig popcorndammet och torka bort wrapresterna i mungipan och samtidigt slå ett slag för att Storsjöryan 2010 är passé. Så här två veckor senare...

Det blev tyvärr inget silent disco i år, men ack så kul jag har haft det. Fantastiskt bra!
I år lämnar jag yran med en massa roliga och fina minnen, musik och matupplevelser.
(Tillskillnad från andra år, då man avslutat helgen med minnesluckor, blåmärken och en allt för ihålig portmonnä..)



Och nu då. Funderar på om det är dags att hälsa hösten välkommen. För visst känns det lite som att den är här nu? En del av mig längtar faktiskt efter den. Medans den andra delen vägrar att ge upp. Det är den delen som fortfarande väntar på att värmeböljan ska komma. Samma del som inte tänker stoppa undan flipflopen i första taget. Nä, jag väntar nog med den tanken. Ett tag till.


Annars då. Jo en annan har ju bestigit Åreskutan för förstagången, o hör & häpna: definitivt inte den sista! Även om rumpa och lår ömmar mer än något annat längtar jag redan till nästa strapats.

Fasen, jag har ju talang när det gäller fjällvandring.
När jag tillslut hade kravlat mig upp på toppen ställde jag mig med utsträckta armar och lät vinden, ja i princip våldta min frisyr, kände jag mig lika stark som en björn.
Så stark att det faktiskt var jag som la fram förslaget om att strunta i kabinbanan och i stället gå hela vägen ner. Jag slog bort alla varningar om att det faktiskt är mycket jobbigare att gå ner än upp, och tänkte: Men hallå?! Hur svårt kan det vara?!!


Lyckades i vart fall bli övertalad om att ta den andra kabinbanan (äggen?!) en bit ner för att sedan fortsätta till fots. Och det mina vänner, det är jag jävulusiskt tacksam över idag.

Jäklar i min låda vad jobbigt det var. Jobbigt men skönt. Träningssaddot i mig väcktes till liv. Jag hade totalt glömt bort att träningsvärken är den absoluta värken.  

Stelben, men ändå  s å  j ä v l a  n ö j d!