..hoppsan kerstin..

Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs..



Det har gått en tid sedan vi sågs. Jag måste säga att det känns lite märkligt utan dig. Jag känner inte ensamhet, men ofta en tomhet.

Ibland får jag känslan av att inte vara fullständig. Ofta känns det som om en viktig del av mig har reducerats. Inte försvunnit helt och hållet, men sjunkit in i en form av dvala.

När den känslan kommer krypandes tänker jag på dig och minns hur vi en gång i tiden var oskiljaktiga.

Det var du och jag mot världen. Det kunde hända att världen var emot oss, men vad gjorde det när vi hade varandra?

Jag minns ljusa sommarnätter när vi satt i grannens hammock, läppjade vin och förtärde originalmål. Vi var gudinnor av natten och hade hela världen under våra fötter. Åtminstone den nyasfalterade infarten vid Matpiraten.  

Jag minns en natt i januari. Stjärnorna lyste och kylan fick våra näsor att göra detsamma. Precis som alltid var vi oslagbara och odödliga. Ingen kunde nå oss där vi var. Ingen kunde hoppa lika högt som vi . Ingen annan kunde åstadkomma benbrott med samma finess.

När jag tänker på alla fina minnen tillsammans med dig fylls min kropp med värme. Jag vet att känslan av att inte vara fullständig kommer att försvinner den dag du och jag återförenas.  Jag längtar till dess.

Då är det du och jag korven, du och jag!