..hoppsan kerstin..

Jag har ju (som ni mina trogna fans säkert vet) alltid drömt om en sjuhelvetestjugofemårsfest. Eftersom giftermål och hela den baletten inte legat så varmt om hjärtat har jag istället velat lägga allt krut på dagen då jag entrar mitt tjugofemte år. Min dag!

Planerna var stora och utan gränser. Ordet fest skulle få en helt ny innerbörd efter just MIN fest. Jag skulle lägga ribban så högt att ingen skulle kunna höja den. Jag hade tänkt ut allt och varje gång jag fantiserade om det kommande brakkalaset gnuggade jag småhänderna och mös..

Men dagen närmade sig med storm steg och helt plötsligt var det bara några få dagar kvar. Inte en enda plan hade jag gjort till verklighet. Jag var så besviken på mig själv. Ville bli manad ner under jorden och aldrig komma upp igen.

Fast envis som jag är beslutar jag trotts allt att hålla humöret uppe och göra det bästa av situationen. Jag fixar hemmafest! oldschool lixom! Kan nog bli riktigt bra i alla fall.

Så var dagen äntligen kommen och jag möts av detta när jag kommer till jobbet. 

Jag blir rörd och fäller några tårar och när tjejerna senare valsar in med den här fina tårtan..

..och sjunger likt änglasång bölar jag som ett barn(inombords i alla fall). Redan då var det den bästa dagen i mitt liv.

Men så när jag sitter senare på kvällen hemma och väntar på att ferren ska börja blir jag lite nervös.Vart fan är alla? Känner hur underläppen börjar darra men vägrar att ge vika för tårarna. Till slut dyker Jana upp, men hon vill inte komma in?!! Nej, hon ska ta med mig på en tur och när hon tar fram en ögonbindel börjar jag ana ugglor i mossen (ja, sådana uttryck är helt normala för alla över  24.. Ni kommer att märka det sen).

Ett par svängar i rondellen senare hör jag Fågel Roger på högsta. Och så möts jag av detta: